Reseberättelse – Becky Rydhill Hälge

Som min sista praktik, ville jag inte praktisera på sjukhuset i Lund, för jag tycker inte om hela det här hierarki tänkandet, som förföljer en vart man än går i korridorerna. Så nämnde någon att en tjej varit på Casa Klein innan, så jag började kolla upp vad det var för något. Ett äldreboende, med en del rehabiliteringsprojekt, också för äldre människor…

Jag var välkommen, svarade kvinnan som har hand om Casa Klein, Joan Klein. Så den 19/1 2008 åkte jag ner till Spanien, för att ha 4 veckors praktik där. Det första jag såg i landet som jag aldrig varit i innan, var berg. Berg med snö på, krokiga höga vägar, och golfare. Konstigt egentligen att det var snö på bergen, i och med att deras temperatur under vintern, är nästan lika varmt som den svenska sommaren.

På boendet hyrde skolan ett rum åt mig, så det var inte speciellt långt att gå, om man lägger fram det så. Jag hade inget schema, eller någon handledare, så denna praktikperioden var den mest annorlunda, om man jämför med de andra platserna jag varit på. Det blev som att jobba där som vem som helst annan som var anställd, förutom kommunikationssvårigheterna då. De boende var i huvuddel danskar, men någon norsk och ett par svenskar bodde också där. Personalen var antingen dansk eller spansk, och oftare än vad jag hade förväntat mig, kom det svenskar på besök också, som bodde i närheten av Veléz Malaga. Man kan ju tro att det inte är så svårt med danskan, eftersom Sverige och Danmark ligger så pass nära vartannat, men det visade sig bli lite mer missförstånd än vad jag hade räknat med. Hursomhelst löste det ju sig till slut i alla fallen, och jag har lärt mig en hel del konstiga ord på både danska och spanska.

Det blev lite långdraget att vara i ett land helt själv, där man aldrig varit förut och utan någon vän med sig ner, men jag ångrar absolut inte att jag åkte på det sättet. Man får veta lite mer vad man går för och klarar av, till exempel när man står i en stad där ingen pratar engelska och man inte vet vart taxistationen ligger. En mardröm för vissa kanske, men jag tyckte det var väldigt intressant.

Under tiden jag praktiserade på Casa Klein trivdes jag väldigt bra, och utsikten från berget där boendet ligger var skitfin, för att uttrycka det enkelt. Det finns ingen outtalad regel/norm om vem som är viktigast heller för arbetet, alla i personalen betyder lika mycket för att organisationen ska fungera. Sjuksköterskorna tvättar t. ex lika mycket som undersköterskorna och städerskorna gör, och alla har hand om medicinerna till de boende. Det är inget snack om att delegera ut uppgifterna, utan man bara kommer överens om vad som behöver göras.

I slutändan blev det tre veckor jag var därnere, och de tre veckorna var väldigt bra, också till att se vilka skillnader det finns mellan äldrevården i Sverige och i Spanien. Det blev ett abrupt slut på min sista APU, men i det hela är den väldigt minnesvärd, och jag rekommenderar andra att också prova på att göra sin praktik utomlands, fast i så fall kanske ta med sig en klasskamrat.

Till sist vill jag bara tacka Consensum för att de gav mig, och andra möjligheten till något annorlunda. Och för att Roger hjälpte mig att komma hem när jag behövde det.

//Becky 3B