Reseberättelse Ghana

Vi, Jaqueline och Erica åkte iväg fem veckor som volontärer till Ghana, Afrika. Detta var en resa som vi alltid kommer bära med oss.
Vi både kom till att jobba och bo på ett barnhem.
Innan vi åkte iväg så var vi väldigt nervösa. Man visste ju inte riktigt vad man gav sig in på. Ett land man aldrig varit i, annan kultur, annat språk, fattigdom. Det var så himla många tankar som snurrade runt i ens huvud.
Men tillslut kom dagen vi skulle åka.

Under dessa fem veckor fick man uppleva så himla mycket så vi hade kunnat skriva 100 sidor.
Det var en helt ny omställning, inget likt Sverige alls.

Dem två första dagarna bodde vi på ett hostel med tio andra volontärer som kom samma dag som vi. Då fick vi hjälp att växla pengar, lära oss några fraser på deras språk och några andra bra tips att ta med sig under sin resa i de landet.
Vi fick också en trum och dans lektion vid stranden, något som var väldigt kul.

Efter dessa två dagar var det dags att åka ut till sitt projekt. Man var verkligen ivrig på att komma iväg.
Jag och Erica hamnade på ett barnhem där det bodde cirka 35 barn, mellan åldrarna 1-15 år. Och cirka 45 som gick i skolan där. För i med att barnhemmet var så fattigt så hade dem skolan på barnhemmet.
Vi bodde ju även också på barnhemmet. På barnhemmet bodde också vår “house-mom” som tog hand om oss volontärer och sen kokerskan som lagade all mat till barnen och tvättade deras kläder.

Där fanns ingen el, ibland heller inget rinnande vatten. Barnen hade tre sovrum att dela på. Dem sov fler än bara en i varje säng. Hade inga sängkläder eller myggnät.
En lunch till barnen kunde vara vitlökspulver med socker och vatten.
Jag och Erica fick annan mat. Oftast åt vi efter barnen hade ätit.
Det var hemskt. Där vi satt och åt kunde även barnen se in, så ofta fick man små gömma maten lite, för man kände sig så hemskt som åt en helt annan sorts mat än vad dem själva fick.

Under tiden vi var där kom det cirka tio nya barn till barnhemmet.
Men sen försvann det också även visa, men man fick aldrig veta varför. Vi frågade väldigt mycket men fick inte mycket veta.

Vi stötte på många kulturkrockar. Det vi förutsåg skulle hända hände, att dem slog barnen.
Det var det värsta med resan. Det kunde vara för att dem inte kunde svaret när läraren frågade dem något i skolan, eller om någon av dem mindre barnen grät för länge osv.
Vi gillade inte alls detta och det visade vi genom att gå där ifrån när det inträffade och tröstade barnen efteråt. Dock fick vi under tiden vi var där reda på att det inte var tillåtet att slå barn som bodde på barnhem. Det var tillåtet om man bodde hemma men totalförbjud på barnhem.
En extrem lättnad att höra det!
Nästa gång vi såg läraren slå någon av barnen sa vi till han, och efter det såg vi aldrig han göra det igen.

Vi fick lära oss hand tvätta, hand diska, hantera en annan sorts kultur och massa mer.
Det var även så mycket utanför barnhemmet man fick uppleva. Dem lever ett helt annat sorts liv än oss i Sverige där. Dem är mycket mer öppna för nytt folk, väldigt hjälpsamma, så fort man kunde se lite förvirrad ut så kom någon fram och fråga om vi behövde hjälp.

Detta är en resa vi absolut inte ångrar. Det är det bästa vi gjort!!

Vi gav barnen mycket kärlek, trygghet och tillit men även dem gav oss väldigt mycket kärlek.
Denna resan var det bästa vi någonsin gjort.
Vi har lärt oss så mycket och vuxit som personer.
Att ge denna hjälpande hand till dessa barn känns otroligt bra, dock kändes det hemskt att lämna dem.
Och saknade nu när vi är hemma är stor. Nu när vi sitter och skriver detta har vi varit hemma i två månader, men man tänker lika mycket på barnen fortfarande. Går inte en enda dag utan att man får en tanke på dem, barnen på barnhemmet Helping hand. Dem kommer alltid finnas i våra hjärtan.
Dem har gjort ett sånt starkt intryck på oss att vi en dag kommer åka tillbaka till dem.

Vi tycker att detta är något alla borde få uppleva någon gång i sitt liv.

Av: Jaqueline Crona & Erica Freij