Reseberättelse – Max

Casa Klein är ett senior hotell för skandinaver i södra Spanien, Malaga. Två sorters vård bedrivs: Permanent boende och semestrande äldre. De permanent boende får den omvårdnaden, medicinen och hjälpen patienten/anhöriga anser lämplig. De semestrande är oftast personer som klarar det mesta själv men som kan behöva stöttning vid vissa moment.

Priset är 2500€ i månaden och i den summan ingår:

* Hemlagad mat varje måltid på dygnet och dryck (drycker som innehåller alkohol ingår ej).

* Ett rum med möbler, säng och tv.

* Den omvårdnaden eller sjukvården som vårdgivarna på boendet kan erbjuda. En spansk läkare kommer en gång i månaden.

De boende är som sagt skandinaver. De flesta lider av olika sjukdomar och olika svåra tillstånd. Sjukdomar eller skador som jag träffat på under praktiken där är bl.a. hudcancer, demens i olika former, urinvägsinfektioner, höftfrakturer och Parkinson. Majoriteten sitter i rullstol och kan bara med stöttning stå upp några sekunder vid förflyttning mellan rullstol och toalettstol. Några kan inte stå alls.

Vårdgivarna pratar endast spanska, bortsett från två av dem som talar ytterst begränsad engelska. Arbetsplatsen ställer inga större krav på utbildning. De flesta har antingen tagit någon enstaka vårdrelaterad kurs eller helt enkelt gått bredvid någon tills de fått in rutinerna. Medicinutdelning kräver alltså ingen delegering eller utbildning, men uppdelningen från förpackning till dosett görs oftast av samma vårdgivare som tagit en kurs. Medicinförvaringen är inte låst.

Hygienen upprätthålls med hjälp av handskar men ingen handsprit. En städerska städar huset 5 dagar i veckan. Tvätt sker i köket där lakan i behov av tvätt läggs på golvet. Patienternas kläder finns i tvättkorgar i ett annat rum. Tre hundar bor också på Casa Klein och de har fri tillgång överallt.

Alla lyften görs för hand eftersom det inte finns några liftar. Sängarna är inte höj/sänkbara, saknar riktiga draglakan och de flesta rummen är väldigt trånga. Istället breder man ut en svart sopsäck under patienten vid blöjbyte i sängen och använder ett extra vanligt lakan i sängen som drag

Vid vård och omvårdnadssituationer ställer språket ofta till det. Eftersom vårdgivare och vårdtagare inte kan kommunicera blir det ofta konflikter eftersom vårdgivaren inte förstår vad det är som händer. Sjukgymnasten som kommer några gånger i veckan till de so har råd pratar däremot engelska.

En typisk vardag på Casa Klein kan se ut såhär:

8.30 går två vårdgivare på sin tur. De tar upp vårdtagarna efterhand som de vaknar, serverar frukost där vårdgivaren vill äta den. Kl 10.00 tas sedan blodtryck på alla vårdtagare. Sedan är det “fritt” några timmar fram till lunchen klockan 13.00. Under dessa timmarna sitter de boende mest still i allrummen eller på sina egna rum fram till blöjbytena strax innan lunch. Under tiden gör vårdgivarna nödvändig tvätt, disk och pappersarbete. Efter lunchen vilar de boende på sina rum till 16.00. Då  har två nya vårdgivare löst av de tidigare och de boende tas upp för kaffe och aktiviteter. Hur aktiviteterna ser ut eller om de blir av alls är upp till vårdgivaren. 18.00 serveras kvällsmaten och efter det lägger man de boende och börjar städa innan natten går på kl 22.00.

Denna arbetsplatsen skiljer sig enormt mot det äldreboendet jag spenderat många veckor på i Sverige. Boendet har så mycket potential till vara det boendet som hemsidan beskriver. Ett boende där patienten ska få det precis hur den vill och känna trygghet komfort och lite lyx. Men med tanke på hur det såg ut i verkligheten kan inte förstå att verksamheten ens är laglig!

Hemsidan påstår klart och tydligt att hela personalen pratar engelska och ett skandinaviskt språk fast endast kökspersonalen gör det i verkligheten. Detta leder dagligen till konflikter och skrik från patienterna som gång på gång blir missförstådda. Allt omvårdnadsarbete blir hårt och ryckigt p.g.a. brist på kommunikation. Och om det är något som jag verkligen tagit till mig av vad man i Sverige anser vara idealomsorg av äldre, så är det att alltid tydligt berätta vad man ska göra för patienten och sedan göra det försiktigt med respekt och deras integritet i tankarna. Särskilt när man jobbar med dementa. Allt detta leder till oro och faktiskt skador för patienterna, men hade lätt kunnat åtgärdas med hjälp av skandinaviska vårdgivare. Ingen av de som talat engelska eller ett skandinaviskt språk jobbar kvar, och jag vet att två av dem fått sparken. Min gissning är att de helt enkelt krävde för mycket av arbetsgivaren och verksamheten och inte jobbade lika likgiltigt som spanjorerna på boendet gör. Det blir väl lätt så när man driver en verksamhet i ett land som inte har något som liknar “LAS” och det dessutom står närmare 5 miljoner arbetslösa utanför dörren som gör vad som helst för ett jobb. Då är det säkrare att inte kritisera.

Att utföra omvårdnadsarbete ur ett hygieniskt perspektiv verkade inte existera. Det fanns inte en enda flaska handsprit på hela boendet. Det innebär ju att bakterierna kan spridas hejvilt mellan alla. Att många delade toaletter och att nagelsaxar alla andra vassa omvårdnadsredskap läggs tillsammans i en skål utan att tvättas hjälper inte heller. Lakan med urin eller avföring på läggs på golvet i köket innan de tvättas där. I köket där maten tillagas och sedan äts av de boende. Hundarna får springa lite var de vill och för vidare bakterierna.

Aktiveringen av patienter fungerar inte. Utöver sjukgymnastens arbete sker inga aktiviteter som förebygger ohälsa, upprätthåller eller utvecklar de förmågor som patienterna redan har. Om en patient har svårigheter att äta så matas dem alltid på Casa Klein. Detta gör situationen bara sämre och förmågan att äta själv försvinner mer och mer tills den inte längre går att väcka till liv. Jag och Sandra bad därför om att få försöka på vårt sätt vid måltiderna. Ett exempel var “John Doe”. Han är väldigt synskadad, rör sina armar ganska osäkert och långsamt men har inga problem att tugga. Istället för att mata honom så införde vi att han alltid skulle äta ur en djup tallrik med delad mat i. Sen satte sig jag eller Sandra bredvid och åt vår mat (eftersom vi också åt på deras lunchtid) medan John åt sin. Om han inte fick upp mat på skeden så hade vi en extra gaffel så vi kunde hjälpa hon att få upp mat på skeden. På så sett fick han kunde han se hur vi gjorde, få den hjälp han behövde, samtidigt som han faktiskt aktiverades lite och fick öva. Han blev bättre för varje dag!

Patienterna som hade svårt att röra sig, inte pratade så mycket och lät bli att fråga efter hjälp (vilket sådana patienter ofta gör), hölls på sina rum så mycket som möjligt. Det kan jag visserligen ha viss förståelse för med tanke på lift-situationen och att endast två vårdgivare jobbar åt gången. Lyften tär då både på vårdgivare och vårdtagare. Men då får vårdgivarna inte heller någon chans att aktiveras och faktiskt ha en chans att bli bättre. Istället görs allt åt dem.

Ett exempel på detta är en dam som jag och Sandra försökta hjälpa. Vi kallar henne Getre. Getre har hudcancer, är väldigt överviktig, kan ej gå och kan endast svara “ja”/”nej” eller “jag förstår inte”. När vi kom dit var hon i stort sätt bara på sitt rum, antingen i sängen eller i sin fåtölj där hon blev matade med timbalmat. Vi började med att varje morgon ta in henne på toaletten där hon fick försöka tvätta övre toalett med en tvättlapp som vi räckte henne. Maten delade vi, tog t.ex. bort hårda kanter på mackor och gav henne ett sugrör till sitt glas. På så sett kunde hon sista veckan sitta vid matbordet som alla andra, äta vanlig mat och ibland t.o.m. vara med och spela tärning med dom andra. Allt tack vare lite tålamod.