Reseberättelse – Michelle Parras

Jag var på ett senior hotell i Malaga (Spanien) Verksamheten drivs av en dansk kvinna (Joan Klein) som startade företaget efter att hennes första make gick bort. Det är mer eller mindre som ett äldreboende, fast det är lyxigare och lite mer ”personligare” än andra äldreboende.

Pensionärerna betalar 25000 i månaden för att kunna bo på Casa Klein. Även om verksamheten är dansk så bor det även svenskar, norrmän och engelsmän men dom flesta är danskar.

Personalen var ganska bra uppdelad tyckte jag, som undersköterskor (deras motsvarighet till undersköterskor) arbetade det 3 spanska kvinnor, en norsk kvinna, en dansk kvinna, och en engelsman, de hade 2 kockar utöver undersköterskorna och båda kockarna är danska.

Alla pensionärer på boendet har sina egna sjukdomar som t ex diabetes, högt blodtryck, liggsår osv. Och de fick alla personligt utarbetade behandlingar för sina sjukdomar.

 

Jag var på Casa klein i 6 veckor. Det var väldigt spännande och pirrigt att själv sätta sig på planet och lyfta till Spanien, helt ensam! När jag kom fram till malagas flygplats tog jag mitt bagage och gick ut genom portarna, där väntade en taxi chaufför på mig med namnskylt och allt. Vi åkte en bit ifrån staden malaga till en annan stad som heter Velez-malaga.

När vi kom fram öppnades en stor port där taxin åkte in, jag steg ur bilen och möttes av hoppande och skällande hundar, och sen kom en man som presenterade sig som Johnny, en anställd engelsman. Johnny hjälpte mig mycket, han visade mig vart jag skulle bo och sen fick jag en liten rundtur genom fastigheten.

 

Mina första timmar kändes lite osäkra eftersom Joan (chefen) inte kom förens ungefär klockan 10 på kvällen. Den första dagen bekantade jag mig heller inte särskilt mycket med pensionärerna utan satt mest utanför mitt rum och läste.

Mitt rum var ganska bra i storlek, jag hade egen toalett, en garderob, skrivbord och säng såklart.

Första dagen sken solen och det var väldigt behagligt. Det var vissa dagar då det var ganska bra väder, solen sken så starkt att jag till och med tog mig ett dopp i fastighetens pool., jag hade dock lite otur med vädret annars, det regnade väldigt mycket vilket var lite tråkigt, men det var inte därför jag var där egentligen.

 

Ju mer tiden gick desto bättre förhållanden fick jag både till de boenden och till personalen, en sak som hjälpte mig oerhört mycket var att jag kan prata spanska vilket gjorde det lättare för mig att komma in i ”sällskapet” jag fick till och med en av hundarna som följeslagare som ville vara med mig hela tiden, dit jag gick gick hon.

Man kom igång med allting rätt så snabbt, jag blev väldigt bra vänner med 2 av tjejerna som jobbade där, som var jätte snälla och bjöd ut mig på shoppingrundor och restauranger och lite sightseeing. Jobbet var också lätt att komma igång med, dom kände litade på mig efter några dagar och kallade på mig när de behövde hjälp.

 

Som sagt var stället jag bodde på väldigt vacker med mycket palmer och apelsinträd och mycket grönt. Det var en bit ner till stan, men det gav bra motion och jag spenderade mycket tid på deras stora ”shopping mall” där de hade affärer, bio, supermarket och en jätte bra godis affär.

 

Det var väldigt sorgligt att åka hem, speciellt eftersom det var Johnny som jobbade när jag skulle ta taxin till flygplatsen, och det var ju han som tog emot mig! Så vi fällde mycket tårar, men jag lovade att jag skulle hålla kontakten och att jag skulle komma igen någon dag med min pojkvän och hälsa på.