Reseberättelse – Pålsson och Lövgren

Chansen att få åka till England gav stora möjligheter till att lära och utveckla.

Vi åkte till England med spänning och nervositet. Vi visste heller inte vad det var för ställe vi skulle komma till och vad för personer vi skulle få träffa. Vi hade bara ett namn och en plats som vi visste vi skulle till, mer viste vi inte. Därför var det skönt att vara två som åkte till samma ställe.
Vi lämna ett säkert ställe här hemma, tryggheten och vår vardag mot en resa vi sent kommer att glömma. Vi tog flyget och landade i Manchester i England, sedan därifrån fick vi ta tåget till Scarbourogh, ett litet fint ställe med en lång strand där vi skulle bo i sex veckor.

Det var en lång resa och på tåget som vi tog mitt i natten skrattade vi åt allt för vi var så trötta.
Väl framme så hämtade Janes väninna oss på tågstationen. Jane var kvinnan vi skulle bo hos och vi trodde först att väninnan som hämtade oss i sin lilla bil var Jane. I hennes bil fick vi trycka in våra stora väskor, eftersom man packat för sex veckor fick vi trycka in dom i bilen. å Vi åkte sedan bil på vänster sida för första gången på vägen hem till Jane, vilket man aldrig skulle vänja sig vid. Vi var framme vid Janes hem runt midnatt.

Första mötet med Jane var speciellt, eftersom vi kom mitt i natten, kom Jane ner i sin morgonrock och hälsa oss välkomna, först tänkte man ”vad är detta?” och ”ska vi bo här?”. Hon berätta vad som gällde i huset och visade oss runt, vilket inte tog så lång tid för huset var inte så stort. Allting var trångt och litet och det var heltäckningsmatta i hela huset. Det tog lite tid men till sist kände vi oss nästan som hemma hos henne trots att det aldrig blir som hemma.
Och även Jane ändrade man uppfattning om, hon ville vårt bästa och tog hand om oss.

Dagen efter vi anlänt var det bara upp och jobba direkt, klockan nio skulle vi vara på St.Cathrines hospice för att utföra vår sex veckors praktik. Under första natten frös vi som bara den, eftersom centralvärmen var avstängd under nätterna.

Vi blev väl mottagna första dagen på praktiken vilket kändes jätteskönt, under hela praktiken mötte all personal oss väl och tog bra hand om oss. Även patienterna mötte oss väl och var nyfikna på vad vi gjorde där och var vi kom från.

St.Cathrines Hospice är ett hospice där dom behandlar patienter inför döden. Det kan vara ett tungt ställe och jobba på, men för båda oss fungerade det jättebra. Trots att man kan koppla hospice med ett tråkigt och sorgligt ställe så var där fler glädjestunder under vår tid än tråkiga stunder, och människorna som vi lärde känna – både patienter som personal, kommer vi alltid att komma ihåg. Hospicet var jättefint och väldigt fräscht. Alla var väldigt noggranna med det dem gjorde. Vi har varit väldigt nöjda med vår vistelse både på praktikplatsen så som hos vår värdfamilj.

Under praktiken har vi både vuxit som personer och vi har lärt sig och ta hand om oss själva på ett helt annat vis, och att ha fått tagit del av en helt annan kultur är en ovärderlig kunskap.

Människorna från St.Catherines Hospice kommer alltid att finnas med oss i vårt minne genom livet.

//Malin Pålsson & Emma Lövgren