Reseberättelse – Rask och Lindqvist

Nästan ingen har gjort det. Vi gjorde det!

Resan till Malawi

 Den 13 februari 2008 gav vi oss iväg på en resa som senare visade sig vara ett äventyr vi sent skulle glömma.

Vi åkte till ett litet land som heter Malawi, som ligger i södra Afrika. Malawi anses vara ett av de mest HIV drabbade länder i världen. Anledningen till att vi fick möjligheten att åka dit var att vi med vårt projektarbete ville bidra till förebyggande av HIV/AIDS. Tack vare gamla kontakter från grundskolan (genom Caroline) gick drömmen att göra verklig. Malin, Carolines gamla lärare, har varit i Malawi ett flertal gånger tidigare och undervisat på en skola. Denna gång var det vår tur att hålla i lektionerna. Hon hjälpte oss med mycket av informationen och förberedelserna inför resan för att de skulle bli så bra som möjligt.

Efter en lång resa med oförutsägbara stopp kom vi fram till den lilla byn där vi skulle bo. Vi bodde hos en av lärarna på skolan, det var ett litet tegelhus med plåttak. Vi delade rum med Malin, vilket innebar tre sängar i ett 12m2 stort rum. Tillsammans med oss bodde lärarens fru och dotter, ibland hände det att ett dussin hönor kom på besök i vårt sovrum.

Under den tid vi var i Malawi låg temperaturen runt 35grader, utomhus. Inomhus var det däremot 45grader!

Den lilla byn där vi bodde låg precis vid Malawi sjön, och det var i sjön vi svalkade oss när vi fick tillfälle.

Detta låter kanske som en dans på rosor för er? Men det kan vi säga er att det inte var.

Det ligger hårt arbete bakom detta, och vi var väldigt nervösa inför de första lektionerna vi skulle hålla.

Det krävdes mycket förberedelser och vi visste inte riktigt vad som väntade oss. Eleverna sitter som packade sillar i de små klassrummen, och ljudnivån är väldigt hög.

Vi höll lektioner i tre olika årskurser, sex, sju och åtta, om HIV/AIDS och de var väldigt uppskattade av både elever och lärare. Vi fick nästan skrika ut vår information eftersom en klass kunde bestå av allt från 70-100 elever. Vi hade ordinarie lärare med oss som översatte till Chetonga, som var deras hemspråk. De elever som var äldre förstod engelskan relativt bra.

På en av våra lektioner hade vi en kondomdemonstration, alltså hur man tar på en kondom på ett bra och säkert sätt. Eftersom vi inte hade någon plast penis med oss, fick vi använda oss av det vi hade tillgång till, som t.ex. grenar, majskolvar och i vårt fall tog vi våra tandborstfodral (som nu har upphörd existens). Denna lektion var väldigt svår att fånga upp elevernas koncentration, det var ju trots allt en väldigt rolig lektion. Men vi lärde dem: ”No Glove, No Love”.

Människorna i Malawi, i alla fall i byn där vi bodde, var fantastiska. De var gästvänliga och ville alltid väl. Vi märkte att det skilde sig en del med hur man var social i Malawi jämfört med i Sverige. När man hälsar på en vän i Malawi kan det innebära att man sitter tyst i en timmes tid, tittar runt i rummet och sedan tacka för en trevlig stund och ge sig av. Här i Sverige hade vi tyckt det var en tryckt stämning att inte prata med sina gäster, men i Malawi existerar inte pinsam tystnad.

Runt om oss fanns det människor som var nyfikna på oss, och självklart var det påfrestande att inte kunna vara för sig själv ibland. Men som tur var hittade vi vår lilla fristad, Makuzi beach, en liten turist lodge som låg mycket vackert nere vid Malawi sjön. Här kunde vi ta oss en läsk eller öl för en femma, ligga och gassa i solen för att senare ta ett dopp med vackra fiskar.

Den här resan är något vi sent kommer att glömma i våra liv, och vi har fått vänner för livet som vi är välkomna att hälsa på när vi vill. Efter en två veckors lång visit i den lilla byn och ett avslutat kapitel i vårt projektarbete var det dags för hemresan. Det var ett sorgligt avsked och tårarna föll men vi var ju tvungna att ge oss av

Väl tillbaks på hemmaplan kändes det helt ofattbart att vi verkligen hade varit i Malawi och upplevt allt vi gjort. Vi har fått lära oss enormt mycket av resan och vi har fått ovärderliga erfarenheter som få är förunnade. Dessa kommer vi att bära med oss i hela livet.

/Camilla Rask och Caroline Lindqvist