Vad hände sen – Camilla Rask

Jag sökte till Consensus (som skolan hette när jag började där) 2005. Jag hade haft några ganska stökiga skolår bakom mig med stimmiga klasser och tråkiga lärare. Det jag hade hört om Consensum var precis det jag sökte. En lugn och skön miljö där lärarna gjorde allt för eleverna. Allt detta visade sig stämma när jag åkte till en drop in som skolan höll i. När jag fick beskedet att jag kommit in under sommaren 2005 blev jag överlycklig. Min dåvarande dröm var att jag en dag skulle bli sjuksköterska. Alltså var Consensum en perfekt skola för mig eftersom det var en vårdinriktad gymnasieskola.

Jag trivdes som fisken i vattnet, som handen i handsken på denna skolan. Det var en extremt mysig miljö, både i skolan och utanför. Jag kommer än idag ihåg känslan när man hoppade av bussen och gick in på gården. Det var en sådan lugn och härlig känsla. Den känslan har jag aldrig känt av på någon annan skola. Lärarna var jättehärliga, alltid med ett stort leende på läpparna och frågade hur man mådde. Var något fel eller om man inte kände sig 100% bra, fanns där alltid någon att prata med. Om det inte var lärarna så var det någon av vännerna som man lärt känna där. Jag fick en jättefin vänkrets, som jag träffar än idag.

När man går i skolan uppskattar man nästan aldrig det. Det är alltid något man tycker är fel och det är så tråkigt att läsa till prov och gå upp tidigt för att hinna till den tidiga lektionen. Men när jag nu tittar tillbaka på skolåren hade jag verkligen velat göra om det. Jag hade njutit av varje dag!
Jag fick den stora möjligheten att göra mitt projektarbete i Malawi med en av mina vänner som gick i min klass. Denna möjligheten blev fantastisk. När vi kom på idén var det förstås många som inte trodde att vi kunde genomföra projektet. Men när vi pratat med vår projektlärare fick vi bara positiv respons. Med mycket hjälp och mycket vilja klarade vi av hela resan, och vilket stort minne vi har för livet. Consensum gav mig inte bara tre underbara år av fin utbildning och en undersköterskeexamen, den gav mig även ett ställe att återvända till när man vill, och vänner tvärs över jorden.

När man går sista vårterminen innan studenten får man göra några stora val. Ska man läsa vidare direkt efter studenten, ska man jobba ett år eller ska man ut och resa?! Frågorna är många och beslutsångesten stor.
Jag valde att söka in till sjuksköterska, eftersom det var det jag ville bli. Jag kom in till Malmös universitet och började programmet. Men det kändes inte helt rätt för mig, jag gick en termin och hoppade sedan av. Kort därefter började jag jobba i Danmark. Jag kände ett par vänner som jobbade inom hemtjänsten i en by utanför Köpenhamn. Det var väldigt lätt för mig att få jobbet i Danmark eftersom jag har en undersköterskeexamen. Jag har även jobbat inom vården och äldreboende på sommarlov och helger under gymnasietiden så jag har erfarenhet i mitt cv. Jobbet var riktigt roligt och jag trivdes bra. Språket hade jag väldigt svårt för i början men ger man det ett par månader går det hur bra som helst. Där var jag i drygt ett år, tills jag fick ett erbjudande att jobba som personlig assistent hos en av patienterna jag haft i hemtjänsten. Och där är jag idag. Jag jobbar alltså sedan två år som personlig assistent inne i Köpenhamn, hos en man på 31 år, som har en förlamning från bröstet och ner. Hans olycka hände för 3 år sedan, då han cykla och trillade.  Han behöver hjälp dygnet runt, och jag är där för honom två dygn i veckan. Vi har en fantastisk relation, vi trivs riktigt bra tillsammans och har varit på flera resor i andra länder. Eftersom jag jobbar hemma hos honom i hans lägenhet, har vi privata kläder på oss. Han har valt att ha en nära relation med sina anställda, han kan inte tänka sig att vi bara hjälper honom med det vi ska och sedan gå in till vårt rum som vi har där och att han sedan ska ringa på en knapp när han behöver hjälp. Alltså blir det mer som en vänskapsrelation när vi jobbar, vi är tillsammans mesta delen av tiden när vi är där. Vi kan gå en runda, titta på film, äta en god middag, skratta och ha kul. Han kan göra mycket själv, som att äta med sina speciella bestick, köra sin rullstol måttliga sträckor, använda dator etc. Det jag bland annat hjälper honom med är den personliga hygienen, jag gör mat till honom, kör honom till träning eller andra ställen och jag städar. Vi pratar väldigt mycket om hans situation, hur han känner sig, att livet är orättvist och om hur det ska bli i framtiden… Det är många hemska saker jag hör och får ta in, ibland hjälper det att bara lyssna men någongång får jag försöka ge positiva svar tillbaka.
Jag älskar mitt jobb, dels för att jag kommer så bra överens med honom, och för att jag har så mycket fritid där jag kan göra annat. I dessa två år jag har varit hos honom har jag inte gjort något annat vid sidan av jobbet. Nu till hösten har jag sökt in till olika kurser som jag kan göra vid sidan om jobbet eftersom jag har mycket tid över till annat. Jag har funderat mycket på om jag ska ta upp mina tankar om att bli sjuksköterska igen, eller om jag ska tänka mer på yrken som arbetsterapeut eller socionom. Det finns miljontals vägar att gå efter gymnasiet, ibland är det svårt att veta exakt vilken väg som är den rätta. Jag känner ingen tidspress av att jag måste börja en utbildning nu. Jag är glad över att jag har ett jobb och sålänge jag trivs så kan jag bli där och fundera ut vad det är jag vill.

Skrivit av Camilla Rask, 2012