Vad hände sen – Emma Andersson

Enda sedan jag var 10år och tog hand om min sjuka mormor hade jag vetat att jag ville jobba med att hjälpa människor på ett eller annat sätt. När jag sen skulle göra mitt gymnasieval bodde jag i Eslöv och det sista jag ville var att gå gymnasiet där. Då fick jag höra om Consensum – jag åkte dit på öppet hus och vips så var jag fast. De räckte nästan att jag bara gick in genom dörrarna o kände miljön så kände jag att de var rätt. Sen blev det absolut inte sämre av det underbara bemötandet av både lärare och elever som var där. Jag gick ifrån öppet hus med ett stort leende på läpparna och kände att denna skola vill jag tillbringa min gymnasietid på.

Och visst blev det så, Consensum var det enda jag valde och jag kan än idag känna känslan när intagningsbrevet kom hem i brevlådan. Det var en otrolig lycka och glädje.

I augusti 2006 var det dags för första skoldagen, jag kände ingen som jag visste skulle gå på skolan. Jag var så himla nervös men när man väl kom dit insåg man att det är många som kände som jag. Det tog någon timme sen var man igång o prata med alla. Eftersom att det är en friskola så var det inte många som kom ifrån Lund som skulle gå i min klass vilket gjorde att de var inte många som kände varandra, vilket var ganska skönt.

Dagen efter åkte vi på läger för att lära känna varandra vilket var väldigt bra. På lägret fick man då lära känna sina mentorer närmare, man fick göra övningar i grupper och verkligen lära känna varandra. Vi blev även indelade i basgrupper på lägret som vi kom till att arbeta i under hela året.
I basgrupperna jobbade vi med våra teman, redovisade för varandra och hörde ihop helt enkelt. Varje avslutning på ett tema så samlades basgruppen och hade antingen redovisning/prov eller någon form av avslutning.

Sen var gymnasietiden igång, första året bara susade förbi och allt var så himla roligt. Vi hade varit på praktik på äldreboende och man hade lärt sig så otroligt mycket. Att få läsa om de man faktiskt var intresserad av gjorde allt så mycket lättare, det var genast roligt att lära sig.

I slutet av 1 åk gjorde vi vårt val av inriktning, då valde jag akutsjukvård vilket jag aldrig har ångrat. Jag gillar lite fart och utmaningar, gillar när man inte riktigt vet hur dagen kommer sluta. I 2:a åk läste vi kurser inom våra inriktningar och hade praktik där efter.
I åk 3 gjorde vi våra individuella val, jag valde då Matte B, Massage, Idrott och hälsa B och Danska. Det var ämnen som jag verkligen tyckte var roliga då man faktiskt valt de själv, de var något som man ville läsa. Både massage och Danska kunde jag väl känna var lite onödiga ämnen men jag ville prova på de och det är alltid något att stoppa med sig i bagaget.

Och vips så stod vi där och de var tid att ta studenten, vi var verkligen lyckliga allihop men nog många mer än jag kände att de gått för fort. De var 3 år av lycka som susat förbi, av en gemenskap som man inte ka få på vilken skola som helst. Inte bara gemenskapen med andra elever utan även med oerhört engagerade lärare som man verkligen kom nära. Man kunde alltid gå till vilken lärare som helst om det var något, för alla visste vem man var och alla brydde sig. Stämningen går knappt att beskriva med ord och inte heller miljön. Det var alltid 10min morgonstund på morgonen, alltid fina blommor vid ingången, mysa soffor och sitta i, oftast tända ljus och en stämning som var så underbar.
Man har varit på några studenter genom åren men ja har aldrig sett en student med så mycket tårar som på Consensum. Det var de tre lyckligaste gymnasieåren jag kan drömma om, de finns inget jag skulle vilja göra annorlunda och inget jag skulle vilja ändra på med skolan. Som sagt, man finner knappt ord, sen gör de inte saken sämre att just undersköterska är ett väldigt roligt yrke. Man behöver aldrig oroa sig att det inte finns jobb, för vården kommer alltid att finnas. Man har ett brett val av yrke och man har många val att gå vidare med om man skulle vilja. Själv skulle jag kunna tänka mig att läsa vidare till barnmorska en vacker dag när tiden är inne.

Efter min underbara tid på Consensum jobbade jag första sommaren på sjukhuset i Lund på Ortopeden, där jag också gjorde min sista praktik. Det var en lärorik sommar och jag tyckte de var ett trevligt ställe att jobba på, men när sommaren tog slut visste jag inte riktigt vad jag ville göra.
Jag valde att tacka nej till förlängning på sjukhuset för att vidga mina vyer lite, gick som timanställd inom kommunen där jag även jobbade under skoltiden på helger och lov. Det fanns gott om jobb som timanställd så jag satt inte i sjön. Sen en dag hittade jag en annons om jobb som personlig assistent till en tjej i 20års åldern, ja tänkte för mig själv att jag söker de så får vi se. De är kanske ingenting för mig. Vips så var jag på intervju, fick träffa brukaren och hennes familj och sen var jag anställd. Där jobbade jag i 1,5år med henne och även om personlig assistent yrket inte är någon framtid för mig är jag otroligt tacksam. Jag fick så mycket erfarenheter och kunskap med mig därifrån. Jag insåg under min tid som assistent att det är otroligt mycket man inte kan läsa sig till. Tjejen saknade nästan sitt tal helt, vilket lede till att man fick kommunicera på många andra sätt och det var nog de mest lärorika. Att lära sig lite teckenspråk, jobba med bilder och att kunna läsa av en människas ansiktsuttryck. Det är nyttigt för alla människor att lära sig.

Sen kände jag att de var dags för mig att gå vidare, jag ville verkligen prova på lite olika för att se vad det var jag ville jobba med. Jag började jobba i Höörs Kommun inom något som heter Demensteamet. Det var något som var helt nytt för mig, jag hade jobbat mycket med dementa på boende men aldrig i hemmet såhär. Demensteamet är en hemtjänst grupp som bara inriktat sig på människor med en demensdiagnos. De flesta av brukarna bodde hemma men det fanns även de som var inne på ett boende som heter Björken på avlastning och för att vila upp sig någon vecka i månaden. Jag trivdes verkligen inom demensteamet eftersom en dag aldrig såg likadan ut som en annan. Med demenssjuka personer vet du aldrig vad du blir mött av, ena dagen kan de allt och andra dagen nästan ingenting. Den utmaningen gillade jag och ett stort plus var då att de fanns lite extra tid just för att man aldrig visste. Jag tyckte det var skönt att man kunde stanna o prata med de som behövde de där extra minuterna.

Och här har jag varit tills nu, då jag någon gång under denna tid hann med o träffa kärleken så går jag nu hemma och väntar på att en liten prinsessa ska komma till världen.

Ett litet avslut på min resa, jag är oerhört glad att jag fått tillbringa mina tre gymnasieår just på Consensum. Jag kan än idag 3år senare känna att gud vad kul de skulle varit och gå om ett år. Känner man den känslan, då har man verkligen trivts. Och det är tack vare skolans engagemang, lärare, miljö och elever. Med allas insats blir det en underbar skola och en underbar sammanhållning. Jag skulle kunna rekommendera Consensum för alla, och det bästa är att man inte behöver försöka överdriva för det är verkligen nästan för bra för att vara sant. Jag trodde aldrig att de fanns en sådan här underbar skola. Tack för mina 3 fantastiska år och jag hoppas Consensum lever kvar tills mina egna barn ska gå gymnasiet.

Emma A 2012